Jag sitter frusen och ledsen på en busshållplats vid skolan. Jag missade den första bussen. Håller på att gråta för många saker. Och ingen kan förstå, för det går inte att förklara. Jag fryser. Inombords också. Jag ringde pappa för en stund sen och övertalade honom till att hämta mig. Världens bästa pappa. Det är en skum gubbe vid hållplatsen som springer runt och gör volter i snön och sånt. Konstig. Och han är själv. Jag vill också lägga mig snön och bli bortglömd. Nu orkar jag inte skriva mer med mina isbitar till fingrar. Hejdå.