Konsten att förstå något som man aldrig velat förstå

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska säga. Hur jag ska beté mig. Du pratar knappt med mig om saker. Glider vi ifrån varandra, på riktigt? För det vill inte jag. Jag vill inte att det ska hända. Är det jag som ska göra allt, bättra mig, prata ut osv.? Nej, du måste också försöka. Du säger själv att det är jag som alltid förlåter och säger förlåt m.m. Ja, du inser ju själv i andra ord att det oftast är jag som försöker rätta till saker. Jag frågar alltid om du vill vara med mig efter skolan. Det är alltid jag som ringer dig. Det är jag som frågar vad du ätit, vad du gjort, hur det är med familjen och hur det är med dig. Jag ska inte behöva fråga. Snälla, prata med mig. Berätta allt. Vi har känt varandra i nästan 13 år. Fatta hur länge det är. Egentligen hatar jag såna här texter, man ska prata face2face. Men det är inte lika lätt att uttrycka sig på samma sätt då. Men vi har verkligen gått igenom allt tillsammans, varit med om allt tillsammans, och växt upp tillsammans. 13 år, det ska bli fler år. Lova mig det. Snälla.

Men vi lever i nuet. Vi förändrar oss mot varandra nu. Inte tänka bakåt, det är det jag tänker. Gör det du också.