den sjuka drömmen


Åh fan. Vaknade upp ur en mardröm och kände hur sjuk jag var. Det kändes som om jag hade snurrat 20 varv, någon skakat runt mig och bankat på mitt huvud och att jag hade sprungit 4 km riktigt snabbt. I andra ord, jag var helt slut. Hade 38.3 graders feber också. Kunde knappt gå men jag tog mig till soffan och har nu tagit alvedon, druckit c-vitamin brustablett, ätit macka och ätit soppa. Snart ska jag geeka lite Ghostwhisperer.

Och mardrömmen, ja den handlade om att jag, Sofia Alenstål och Rebecca Hallerheim sprang runt på något slags museum som höll på att renoveras. Men de sprang ifrån mig och in i en matsal som jag inte vågade springa in till. Då lackade jag och ringde Natalija och skällde ut henne (av nån anledning). Sen ser jag en gråtande flicka springa upp för en trappa och det var en gubbe som jagade henne. Jag sprang upp för trappan med då ramlade jag och trappan blev plötsligt jättebrant. Så jag hängde där och ropade på hjälp. Men gubben (som var flickans pappa) skrattade bara åt mig och så föll jag ner för trappan och åkte på rumpan ner på marmorgolvet. Då springer jag ut i staden. Och det var bilar överallt och jag var tydligen i Göteborg. Jag visste inte vart jag skulle och jag hade ingen mobil. Så jag springer någonstans och håller på att bli påkörd. Så springer jag in i någon teater där de tittade på en Arn film. Plötsligt hade jag en mobil och jag fick ett sms där det stog "Du är efterlyst och polisen letar efter dig!" från pappa. Jag går ut från bio salongen/teatern och hittar inte vägen ut ur själva byggnaden. Men då hittar jag ett fönster som leder in till den gråtande flickans rum. Jag får gömma mig under hennes täcke, så att inte hennes föräldrar skulle se mig. Då kommer hennes mamma in och hon sätter sig nästan på mig. Men hon blir inte sur. Sen kommer flickans pappa in och han -skrattar bara när han ser mig. Han blir inte arg, han ler. Så tar han fram två pennor och vässar dom. Och så stoppar han in pennorna i våra armar. Sen vill han stoppa in den i magen. Men då vaknar jag upp och kollar om jag har hål i min arm. Då känner jag också hur dåligt jag mår...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0