Allting börjar om. Jag kan börja om.
Stunden som den är nu: jag sitter här, i ett stort hus, på mellanvåningen i min stora beiga/bruna soffa framför vårt vita bord med ett ljus och massa franska papper på. I surroundsystemet spelas just nu Grace med Kate Havnevik. Skön låt. På vår silvriga tjocktv är 3an på. Projekt runway, som jag egentligen inte gillar alls. Jag har på mig ett par gråa mjukisbyxor, svarta strumpor, vit bh, svarta spetstrosor, svart linne, en toffs som håller håret uppsatt och två hårnålar. Bredvid mig ligger min Pentax systemkamera. Jag tänker just på att... om man skulle vara döv kanske man aldrig skulle bli rädd. Eftersom det mesta man blir rädd av hör man, som skräckfilmsljud, ljud, äckliga röster m.m. Men det sen tänker jag att det kanske är helt tvärtom. Att tystnaden är det som är läskigast av allt. För det är då man hör allt det där. När allt annat är tyst. Eller jag är nog mest rädd när verkligen allt är tyst i huset. Jag kommer pissa på mig den dagen då allt stannar på jorden. Då allt blir tyst, då allt är borta
Om jag ens blir den unika människan som får uppleva det. Ibland undrar jag om jag någon gång kommer vara speciell. Riktigt speciell menar jag då. Unik. Speciell. Får uppleva något som ingen annan gjort. Men antagligen inte... Vilket är tragiskt.

-Ska sluta snacka. Peace out.